Deluxe

Kaffebryggare, forskare och förändrade levnadsmönster

10:04 den 25 april, 2008

Jan Svärdhagen
Föreläsare & debattör
Besök bloggen IT & Etik

För snart 15 år sedan såg vi början på ett framväxande världsomspännande (offentligt) nätverk som vi idag känner som Internet. En helt oväsentlig kaffebryggare i ett universitetslab i England kom i ett globalt fokus för nätanvändare världen över.
Historien är inte komplicerad: Ett gäng forskare hade bra långt till kaffebryggaren och när kaffetarmen ropade så möttes forskarna alldeles för många gånger av en tom kaffepanna. Forskarna kom då på, vilket är en forskares uppgift…”att komma på bra saker”, att det kunde vara en vettig idé att sätta upp en webbkamera som tog bilder av kaffebryggaren så att de som hade långt att gå kunde undersöka via webben ifall det var lönt att gå den långa vägen till fikarummet och bryggaren.

Detta är en av de första allmänt kända webbkamerorna på nätet och är idag i det närmaste K-märkt. Löstes då problemet för de kaffesugna forskarna med webbkameran? Nja…problemet var att att hundratusentals människor gick in på nätet och beskådade denna kaffebryggare vilket också resulterade i att projektet att ha koll på kaffemängden misslyckades. I och med att så många besökte sidan med bilden av kaffepannan så blev hela systemet segt och den bild som forskarna såg på webben var en bild som inte var aktuell. Således så sprang forskarna till en kaffebryggare som ändå var tom.

Jag minns det som igår när jag i början av 90-talet hörde talas om denna bryggare och jag fascinerades över att man kunde se en kaffebryggare över internet. Nu i efterhand kan jag samtidigt fundera över om man inte redan här kunde börja ana vad som var på gång och vilka problem som vi som användare kunde hamna i. Jag tillhör gruppen “early adopters” som ofta är med och testar beta-tjänster och nya maskinvaror men gör det utifrån ett humanistiskt/filosofiskt perspektiv. Jag vill försöka förstå vad det är som händer i våra digitala miljöer och hur vi påverkas av dem. Idag är vi mer eller mindre “always online” vilket också förändrar våra levnadsmönster som jag är rädd för ibland snarare begränsar oss. Kan det vara så att vi genom att ständigt ha kontakt med våra “vänner” online faktiskt missar alla nya bekantskaper som finns offline men även online i andra sammanhang eller omedelbara närhet? Vi har en tanke om att bara vi är online så är vi “med”…jag betvivlar detta. Jag tror däremot att bara man är nyfiken och medveten om våra ständigt förändrade levnadsmönster så är vi “med”. Vi måste stanna till ibland och försöka se det uppenbara. För det verkar som om forskarna, som ibland var tvungen att gå flera trappor och plan innan man kom fram till kaffebryggaren, inte verkat tänkt det uppenbara. Köp en egen kaffebryggare. Men det hade nog varit lite för enkelt… ;-)

Nostalgitripp till kaffebryggaren gör du enklast här:
Trojan Room Coffee Machine

1 kommentar

Apropå att kommunicera

9:58 den 18 april, 2008

Camilla & Troed, Paradigmmäklarna, http://www.parm.se

Jag tror att det jag har att säga är viktigt och att människor där ute är intresserade av mina förträffliga resonemang och idéer. Anledningen till att folk inte lyssnar eller verkar ta till sig det jag vill säga avfärdar jag med att jag inte får ut informationen på bästa sätt. Alltså spenderar jag min tid – och min energi – på att leta efter bättre sätt att nå ut med mitt budskap. När jag efter en tid upptäcker att det nya, bättre, sättet, inte heller fungerar tänker jag att de helt enkelt inte förstår – varken mig eller det relevanta.
 
 
Efter ett tag kommer en smygande känsla över mig – tänk om anledning till 0 kommenterade svar i min blogg, 0 msn-chattar, 0 e-postmeddelande, 0 facebook-meddelande betyder att det jag tror är så viktigt att informera om faktiskt inte är relevant för någon annan? Kan jag vara ärlig och säga till mig själv; om ingen läser det jag själv tycker är förträffligt och viktigt – är det då förträffligt och viktigt? Kanske en filosofisk fråga men rätt så relevant om man vill bli framgångsrik vill jag med bestämdhet hävda. Om jag inte är ärlig går jag tillbaks till ruta ett och börjar leta efter nya sätt och system för att få ut det jag vill. Men nu har jag insett att;

1. Jag är ointressant för andra
2. Det jag har att säga är totalt meningslöst för andra.

Nu kan jag på allvar börja fundera på vad är det som händer när man kommunicerar? Om svaret inte är att få ut information kanske det handlar om att få in information? Att kommunicera handlar kanske mer om att lyssna än att prata eller skriva? Har jag en relation till dem jag vill kommunicera med och hur frekvent är den? Är jag engagerad i dem jag vill kommunicera med och hur blir jag berörd? Ett sätt som jag tror fungerar när man på allvar vill kommunicera är att vara nyfiken. Så – för att avsluta – har ni några frågor?

Skriv en kommentar

De kallar oss projektledare

9:52 den 11 april, 2008

Emma Estborn är koordinerande projektledare på edia Mötesplats Malmö (mmmalmo.se) och internkommunikatör i nätverket för upplevelseindustrin (upplevelseindustrin.se). Just nu arbetar hon både som projektanställd och genom eget företag. Tidigare har Emma jobbat med entreprenörskap på Drivhuset och i Hultsfred på Rockcity. Som projektledare givetvis. Utbildningen är i media- och kommunikationsvetenskap, utan ett enda poäng i projektledning men massor av praktiska projekt.

Mingel. Trevligt, kul. Väljer en vit tröja men inser för andra gången den här månaden att det oundvikligen innebär rödvinsspill (har jag en ovanlig dragningskraft för detta fenomen?). Fråga. Vad jobbar du med då? Svaret är lika svårt som enkelt. Jag är projektledare. Alla som är projektledare vet vad det innebär. Allt, och samtidigt, troligtvis inte alls vad du tror.

Jag känner många projektledare. Några jobbar som jag, processinriktat med hundra olika projekt, som motorn i mitten för att alla dessa ska drivas (framåt, såklart!). I gränslandet mellan kultur och näringsliv. Andra, många andra, är liksom projektledare på ”riktigt”. De jobbar på ställen som Skanska och Sony Ericsson och kan liksom lätt kategoriseras. Tex i Arbetsförmedlingens databaser. Det kan ju nu inte jag, som jobbar med att stärka och utveckla den typen av kreativa näringar som vi kallar för upplevelseindustrin.

Ett arbete som innebär just att definiera den här typen av branscher som en existerande industri.

Att jobba med något i utveckling är det bästa jag vet. Vilket ofta oundvikligen innebär att arbeta i just projektform, innan något är skapat, fastställt, organiserat. Det är just det som är kul (och roligt måste det ju vara att jobba!). Insåg ganska snart efter en tids funderingar på om det var dags att skaffa sig ”ett riktigt jobb”, att det ju ändå är just det jag har. Även om föremålen för arbetet växlar och mamma tycker det dumt att jag byter jobb när hon äntligen lärt sig förstå ungefär vad det är jag gör.

Ni som jobbar som jag känner igen er. Det skulle ju såklart vara enklare att på minglet att säga som alla andra. Att jobba på ett typ riktigt företag. Så alla (tror att de) förstår ungefär vad man pratar om.

Men det är såklart, vi projektledare jobbar varken med samma sak eller på samma sätt. Vi har liksom samma benämning. Men några av oss arbetar som i en process, i ständig förändring. Medan andra från början känner till händelser, tidsramar, aktörer och slutresultat och kan styra projektet därefter.

Hur som helst. Olika typer av projekt och uppgifter kräver olika typer av projektledares kompetenser och arbetsmetoder. Helt enkelt. Och detta är en funktion som börjar bli allt mer vanlig och eftertraktad, i takt med att även det traditionella arbetslivet och industrierna behöver bli mer flexibla och föränderliga. Inom de kreativa näringarna fungerar många projektledare idag som frilansare. Projektledning som affärsidé, inte anställning. Genom ett eget företag är det enkelt att gå in och ut i olika typer av projekt, och vara oberoende av längd eller omfattning. Kanske är detta något vi kommer se ännu mer av i framtiden. Eller så blir snart många av de här fantastiskt kompetenta personerna anställda och inköpta i något av de projekt de framgångsrikt utvecklat till något bestående…?

Klart är i alla fall att projektledare är en otroligt diversierad funktion. Och den roligaste! En funktion vi kommer se mycket mer av i takt med att upplevelseindustrin och dess delbranscher utvecklas. Men då både som processledare, egenföretagare, utvecklingschefer och vd:s. Eller nej förresten, snart har vi utvecklat betydligt bättre titlar och benämningar på det vi gör. Kanske något som funkar grymt bra på mingel. Då när alla ändå känner till vad upplevelseindustrin är.

Skriv en kommentar

Vi är nyfikna på JP

10:51 den 4 april, 2008

Dagens blogg blir annorlunda. Det är bra. Låt ovanlighet bli vanlighet för ovanlighetens skull. Dagens bloggare är Henrik JP Åkesson, i våra ögon en människa utan gränser. Inget verkar vara omöjligt. Och det handlar om film. Istället för blogg så vill vi köra en “nyfiken på” variant

Hej JP, vem är du?
Hejhej, ja herregud vem är jag? Haha, jag vet inte riktigt vem jag är, jag har ju knappt hunnit börja ta reda på det, livet har just börjat! Men en livsnjutare är jag utan tvekan!

När man läser om dig i tidningarna så verkar du lyckas med det mesta, få kända svenska skådisar att mer eller mindre gratis engagera sig i dina projekt, du vinner fina priser, får åka till Hollywood, blir festivalgeneral och går på Guldbagge galor osv.
För många andra ren fantasi, hur ser dina hemliga knep ut egentligen?
Knep? Jadu, det undrar jag med, jag har nog inga knep. Jag går på magkänslan och jag ser inga konstigheter att satsa lite extra. Livet är för kort för att inte försöka göra det man drömmer om. De senaste åren har vart en otrolig resa för mig och många drömmar har gått i uppfyllelse. Jag vill faktiskt säga det att det är tack vare filmens värld som jag nog idag lever.

När jag var yngre så tog jag min flykt in i filmens och drömmarnas värld från en värld som inte alltid var den roligaste. Tack vare tron på att livet kunde bli bättre och att drömmar kunde bli verklighet precis som i sagornas och filmens värld så fick jag kraften att våga fortsätta framåt. Man behöver uppmuntran på vägen för att inte tappa tron på sig och för mig var ett utav de viktigare stegen när en av mina största barndomsidoler Peter Harryson tackade ja till en roll i min kortfilm ”Koffein”, dessutom ett halvår innan manuset var färdigskrivet! Sen dess har jag fått möjligheten att lära känna honom mera och nu ser jag honom som en god vän. Tron på att drömmar kan bli verklighet har aldrig varit starkare än nu! Så mitt knep eller tips är väl att våga tro på sig själv och sin kapacitet, följa magkänslan och sina drömmar!

Den digitala tekniken och internet har inneburit nya utmaningar och förändringar för filmen och även musiken etc. I dag har varje unge en redigering hemma i sin dator. Folk sprider saker på nätet både lagligt och mindre lagligt. Hur tänker du kring detta?
Oj, det är nog en utav de svåraste frågorna just nu, jag har ju själv växt upp med att ladda musik och film, det erkänner jag, det har varit så naturligt så det är inte förren de senaste åren som man fattat att det är olagligt och fel. Kopiering av film och musik har alltid funnits, när jag var liten så var det med kasettband och vhs, nu är det mp3 och divx, snabbare och enklare. Jag förstår oron i branschen och uppgivenheten som många musiker och filmskapare känner men att gå ut i fullt krig ot ”piratbranschen” tror jag inte är rätt lösning. Det är inte piraterna som man går i krig med, det är publiken.

Jag har ingen egentlig lösning på problemen men jag funderar själv över detta mycket eftersom jag själv är på väg in i filmens värld på allvar och det mycket väl kan vara min film som snart finns som torrent. Men även om jag laddar ner film och musik ibland så har jag en dvdsamling på 200+ som hela tiden utökas och en mängd cd-skivor (trots att jag bara för något år sedan blev utsatt för inbrott och blev av med allt jag ägde så har jag köpt tillbaka mycket), jag hyr regelbundet film och jag har nog gått på bio tio gånger sen årsskiftet. När jag hittar en låt som jag älskar så lägger jag alltid in youtube-klippet i min blogg. Är jag en farlig pirat som bör sättas dit? Nejdu, dom som är farliga för branschen är enligt mig dom som laddar ner, bränner och SÄLJER så dom själva tjänar pengar på din film utan att du som upphovsman får en krona, det är fel. Jag tänker inte gå ut i krig med min publik. Men jag uppmuntrar gärna folk att stötta mig genom att betala för mina produktioner för även om det ibland kan se ut som ekonomin flödar så är man oerhört beroende av publikens stöd!

Vad gör du just nu, vilka projekt kan du skvallra om?
Jag jobbar just nu med en förstudie kring en uppstart av en filmkommission i Blekinge och om regionen skulle kunna vara intressant för Indiska filmproduktioner att spela in i. Sen är jag faktiskt i förproduktionen för en långfilm, min första som regissör och producent. Som det ser ut nu så kan det bli inspelning under 2009!

En sista fråga, om du nu inte hade pysslat med film, vad hade du gjort då?
Oj, bra fråga. Jag hade nog varit någon form utav säljare, kanske hade jag fortsatt sälja kläder på dressmann, nej, det var nog aldrig ett långsiktigt alternativ. Jag trivs väldigt bra med mitt liv och ser med stor iver fram emot framtiden och vad den har att erbjuda!

Tack och Kram på dig JP och ett stort lycka till i framtiden.

Skriv en kommentar

Fredagsbloggare - Louise Leghammar

14:25 den 28 mars, 2008

Louise Leghammar är Filmpedagog & projektansvarig på Film Helsingborg som
är en resurs för unga helsingborgare som vill göra egen film på sin fritid och finns
placerad på Dunkers Kulturhus. http://www.helsingborg.se/filmhelsingborg

Nyss hemkommen från fantastiska upplevelser från ett stort land i öst. Jag besökte, tro det eller ej, en svensk kulturfestival i en liten stad (med ryska mått mätt) kallad Petrozavodsk, Ryssland. Anledningen till resan var att de en av dagarna skulle visa kortfilm från vår skånska filmfestival Pixel. Jag och min kollega, Hanna Sohlberg på Film i Skåne, tog med två filmare och drog till Ryssland över påsken.

Första kvällen arrangerades en visning av konstfilmer gjorda av unga ryssar på stadens Mediecenter. Varje film följdes av intressanta diskussioner om verken. Alla diskussioner, ganska djupgående sådana, inleddes av Mediecentrets konstnärlige ledare. Sedan fick publiken chans att säga sitt om vad de tyckte om verken. Här kom vår första kulturkrock. Utan skrupler eller hämningar uttalade publiken sina negativa åsikter rätt ut. Någon sa bland annat. Jag förstod inte meningen med den filmen, jag fattade ingenting. I min värld talar vi varje dag om att peppa för att lyfta upp de unga till nya nivåer, visst ska man vara kritisk, men har vi inte alltid ältat sedan skoltiden om vikten av konstruktiv kritik? Det var också bara vissa filmer som fick applåder. Jag frågade en ung ryska som hade gjort en av filmerna om det inte kändes jobbigt med denna ärlighet. Hon tyckte inte det, tvärtom, fick man bra kritik så visste man att de verkligen menade det.
Missförstå mig rätt, jag är inte kritisk bara fascinerad av olikheterna.

Andra kvällen skulle höjdpunkten vara en känd svensk estradpoet men till arrangörens förtret hade han fått förhinder på grund av sjukdom. Synd tyckte även vi som hade sett fram emot en intressant resa hem med självaste Bob Hansson.

Tredje kvällen var det dags för våra svenska filmer att visas. Till vår lycka kom så många som ett hundratal personer för att titta på skånsk kortfilm av unga amatörfilmare! Stolarna räckte inte till men folk stod gärna upp under den cirka en och en halv timmen det varade. Filmerna visades med hjälp av en tolk som direktöversatte under tiden filmerna spelades upp. En upplevelse må jag säga. Den ryska publiken skrattade på samma ställen som hemma i Skåne och hade ungefär samma filmer som favoriter. Vi var nu ganska glatt spända på hur diskussionen skulle gå efter våra filmer med tanke på visningen häromkvällen. Och visst, där kom den, även vi fick en ärlig betraktelse. ”Den där filmen (…) sa mig ingenting”, uttryckte en medelålders kvinna i publiken. Ingen kommentar från någon av oss, men ett dolt leende på våra läppar uppenbarade sig. I övrigt var kommentarerna och frågorna odelat positiva och konstruktiva. Vi trodde faktiskt aldrig diskussionen skulle ta slut. Vilket fantastiskt gensvar. Här i Sverige talar vi ofta om det ganska svala och smala intresset för kortfilm. Jag rekommenderar en resa till Petrozavodsk i Ryssland. Där man inte bara ser den utan gärna diskuterar och analyserar den också… lääääänge, ingående och på en väldigt hög intellektuell nivå dessutom.

Fjärde kvällen åkte vi hem och höll på att bli utslängda från nattåget för att vi pratade för högt i vår kupé. Men det är en helt annan historia.

Andra upplevelser från det stora landet i öst. En viss irritation när man inte betedde sig som brukligt (vilket ibland kunde vara svårt för oss bortkomna svenskar) När en arg blick utdelades eller total ignorans, då visste vi att vi hade gjort fel… igen. En kvinna på stationen blev mäkta irriterad när jag för andra gången inte förstod vad hon sade på ryska. En gång blev vi förvägrade att köpa ett paket tuggummi. I Ryssland uppfylldes också våra förväntningar om ett kallt land. Men inte att det var så himla varmt inomhus. Våra ryska tolkar, en svensklärare på Universitetet och hennes elever förstod vad vi sa och vi förstod dem. De var underbara och det har knutits värdefulla kontakter och vi har fått underbara vänner. Håll utkik efter filmhelg med ryskt tema i Helsingborg 2009, med våra nyfunna ryska vänner som hedersgäster.

Tack för mig och ha bästa helgen!

Skriv en kommentar