FÖRÄLDRAR tänker inte…
Veckans fredagsbloggare
Stephanie Birgersson
från http://www.speakoutuf.com - En sida som handlar om kommunikationen mellan vuxna och unga. Sidan startades och drivs av unga tjejer i Kronoberg. Det hela började som ett UF projekt i skolan. Detta är den yngsta gästen så här långt i vår bloggs historia, men kanske skriven med de största ord och med det största hjärtat ever.Under hela min uppväxt har jag känt att jag bara bli älskad när jag gjort något bra, presterat någonting.
Till exempel när jag vunnit en tennistävling eller hoppade felfritt med hästen eller när jag hade mvg på provet.
Detta har verkligen präglat min personlighet. Jag känner mig aldrig älskad nu, för jag spelar inte tennis längre, jag rider inte längre och jag har aldrig mvg på prov. Och nu? Nu hör jag nästan aldrig av mina föräldrar att de är stolta över mig. De säger nästan aldrig till mig öga mot öga att de älskar mig. Och även om de hade gjort det hade jag inte trott på dem. För de säger bara det för att jag har sagt till dem att de bara älskar mig när jag presterar.
Jag vill inte att folk ska säga att de älskar mig bara för att jag har sagt till dem. Det blir inte äkta.
Så enkelt är det.. Jag menar ska inte ens föräldrar älska en som mest när man misslyckas med någonting?För det är ju då man verkligen behöver höra att man är älskad ändå. Eller har jag fel?
Stéphanie
Erik 13:44 den fredag, 23 maj, 2008
Mina föräldrar har aldrig sagt att det de älskar mig. Utom en gång när farsan var full. Det har nog mer att göra med hur de är som människor… hur de växte upp… De säger det inte för att det är inte självklart för dem att säga det högt. Det är outtalat men självklart. Lite som Ford Prefect upptäkte om människor i Liftarens guide till galaxen, jordbor har ofta har ett behov av att uttala det självklara såsom:
“Fint väder idag” – när vädret är fint, “Det där var nära ögat” - när någonting var nära ögat, och “Vi kommer att dö” – när allt verkar hopplöst och ingen utväg finns.”
Fast helt tvärtom.
Micke 8:22 den måndag, 26 maj, 2008
Väldigt tänkvärd text!
En superklok man sa till mig en gång att människor borde fråga sig två frågor lite oftare:
- Vad skulle kärleken svarat?
- Vad skulle kärleken ha gjort?
Dessa frågort kan man ställa till sig själva när man tyycker man står inför svåra frågor eller situationer.
Kram på dig Stephanie.
Micke