Årets första gästbloggare - Daniel Lenneer!
Daniel L är en grymt tallangfull människa. Förutom sina kloka tankar gör han
fantastiska saker på http://www.lenneer.se Vi är glada och stolta över att få ha honom
som kompis. Tack Daniel!Om att leva i framtiden och om hur internet stal något
Det är rätt coolt att leva i framtiden… För det gör vi väl?
I början av 90-talet spelade jag och mina kompisar ett science-fiction rollspel. Ett sånt där gammalt hederligt rollspel med böcker, papper och tärningar. I spelets mörka framtidsvärld var varje hem utrustat med en hemterminal som ersatt TV, radio, telefon och en del andra vardagsapparater. Via terminalen skötte man sina bankärenden, beställde hem mat och tankade hem filmerna man ville se. Valutan hette Eurodollar och var världsomspännande. All hantering av pengar och identifiering sköttes med magnetkort.
15 år senare ser vi att allt detta slagit in. Tanken är ganska svindlande. Eller hur? Idag knallar vi runt med större lagringsutrymme i fickan idag än vad monsterdatorer hade för tio år sedan. Science fiction och spekulation för 15 år sedan. Vardagsmat idag.Vi lever alltså i sicence fiction-drömmen. Kanske lever vi redan i mardrömmen? Vi ser mörka moln på himlen i form av utfiskning, föroreningar och global uppvärmning. Innan vi vet ordet av lever vi kanske i Mad Max beyond Thunderdome. Vad händer om vi inte vaknar när vi nyper oss i armen? Vad är alla gig i fickan värda då?
Eftersom det här är Noisy Crickets blogg som jag skriver på känner jag mig mer eller mindre tvungen att skriva om något som har med webb att göra. Jag använder webben flitigt. Den är ett verktyg i min vardag och i mitt arbete. Jag har en webbsida (http://www.lenneer.se), mailar frenetiskt och ”har” i princip ”allt man ska ska ha” utom en MySpace-sida.
Ändå är min egen relation till nätet problematisk och jag tänker ta hela historien från början.
Jag tillbringade en stor del av min tonårstid i ett sorts självvalt utanförskap.
Jag påstår inte att jag var unik på något sätt. Alla söker något i tonåren och i princip kan man bara vända sitt sökande i två riktningar, utåt och inåt. Jag byggde en stor del av min identitet kring böcker, serier, film, musik och mitt eget tecknande och skrivande. Jag kallade det inte konst och kultur då, men det var tydligt att det var det som jag ville göra. Det jag gjorde i skolan på det specialutformade naturtekniska programmet stod för allt det jag inte ville. Känslan av att vara felplacerad drev mig ännu längre i mitt sökande.Jag köpte konstiga CD-skivor i konstiga butiker på skumma bakgator.
Jag beställde märkliga serier från postorderfirmor och lånade de konstigaste böckerna på biblioteket.
Det var 90-talets andra hälft. Mitt i detta sökande dök Internet upp. Först som frälsning, sedan som en förbannelse. Det kan låta dramatiskt att påstå att internet tagit en del av min själ, men det är faktiskt ganska nära sanningen. Låt mig förklara.Idag byts inga demokassetter, istället byts länkar mellan MySpace-sidor. Fanzines som pappersfenomen finns inte längre. De som gjorde fanzines gör hemsidor eller moddar forum idag. Där det fanns gryniga VHS-kopior med holländsk text finns nu perfekta remastrade DVD-utgåvor. Och om inte annat finns det på Youtube. Vännerna jag spelade rollspel tillsammans med sitter instängda och ensamma i sina lägenheter och spelar WoW. Men det spelar ingen roll. Förlorar man kontakten sina vänner finns de alltid på Facebook. Nu halkade jag nästan ifrån ämnet, men min poäng är; Mycket av det där svåra och otillgängliga är idag allmängods. Du är aldrig unik. Det finns miljoner som du. Internet öppnade världen och dödade utanförskapets mörka magi.
Jag har en vän som i möjligaste mån vägrar digital teknik. Han har en dator utan uppkoppling och en mobil han aldrig svarar i. Han har inte ens TV längre. Jag ser på hans konservatism med blandade känslor. Den känns både befriande och provocerande. Någonstans insåg jag att om internet tagit min själ fick jag försöka återta den. Om du inte kan bemästra din fiende får du bli ett med din fiende. Paradigmskiften. Det är väl så det heter, när något omkullkastas och skrivs om. Likt trotsiga barn står vi någon gång inför att lära oss cykla på nytt. Antingen omfamnar man den nya tekniken eller också blir man en dinosaurie. Så enkelt är det. Man kan inte stoppa huvudet i sanden och leva i förnekelse.
Inte om man vill leva i framtiden. Dinosaurierna levde, dog, trampades ner i gyttjan och hackades fram i form av fossil miljoner år senare. Paradigmskiften sker och de lämnar i princip alltid plats för något bättre. Dinosaurierna lämnade plats för däggdjuren. Jag respekterar min vän för hans åsikter.
Men jag vill för egen del inte bli något fossil./Daniel
